Asfaltering i Hägersten – gångar och cykelvägar har andra krav
En yta som ska gås och cyklas på ställer andra krav än en som ska köras på, och de är inte lägre – de är annorlunda.
Bilytor dimensioneras efter last. Gång- och cykelytor behöver mindre tjocklek eftersom belastningen är låg, men de ställer högre krav på jämnhet: en ojämnhet som en bil inte märker är kännbar på en cykel och kan vara ett hinder för någon med rullator eller barnvagn.
De ställer också högre krav på kanterna och på övergångar. En nivåskillnad på ett par centimeter mot en platta eller en gräsyta är ingenting för en bil men är en snubbelrisk för en gående och ett hinder för den som rullar.
Slutligen är avvattningen viktigare, inte för konstruktionens skull utan för att en pöl på en gångbana faktiskt är ett problem. Det är samma teknik men prioriteringarna är olika, och det ska synas i hur ytan byggs.
Begär kostnadsfri offert →Detta ingår
- Bedömning av vem som ska använda ytan och hur
- Tjocklek dimensionerad efter faktisk belastning, inte efter bilstandard
- Extra noggrannhet på jämnhet och avsaknad av svackor
- Nivåfria övergångar mot plattor, gräs och anslutande ytor
- Fall som leder bort vatten så att inga pölar blir stående
- Kanter som inte utgör snubbelrisk
- Kontroll av ytan med vatten och med rätvinklad kontroll av kanter
Så går det till
Vem använder ytan
Gående, cyklister, rullstol, barnvagn, rullator – och ibland ett servicefordon som ska kunna komma fram. Det sista avgör tjockleken.
Dimensionering
Tjockleken sätts efter faktisk belastning. En ren gångyta behöver mindre än en bilyta, och det ska synas i priset.
Jämnhet
Ytan läggs och kontrolleras med särskild noggrannhet. En ojämnhet som ingen märker i bil är kännbar på cykel.
Övergångar
Möten mot plattor, gräs och anslutande ytor görs i nivå. En kant på ett par centimeter är ett hinder.
Kontroll
Vi spolar vatten och ser att inga pölar blir stående, och vi kontrollerar kanterna.
Asfaltering Hägersten i hela Stockholm
Övergångarna är det som avgör om en gångyta fungerar, och de är också det som oftast blir slarvigt gjort. En asfaltyta som möter en plattgång och slutar två centimeter högre är en kant som en gående snubblar på i mörker och som en rullstol inte tar sig över. Kanten uppstår sällan avsiktligt – den blir till för att det är svårt att avsluta en asfaltyta exakt i nivå med något annat, och för att den som lägger den inte tänkt på vem som ska gå där. Vi mäter därför övergångarna i stället för att uppskatta dem, och de görs för hand. Det andra är pölarna. På en bilyta är en pöl en olägenhet. På en gångbana är den ett hinder som gör att folk går ut i gräset bredvid, och efter en säsong har det bildats en upptrampad stig som säger exakt var felet sitter. Att lägga fem minuter extra på fallet vid utläggningen är billigare än att laga det efteråt. Det tredje är tjockleken, som ofta blir för stor. En ren gångyta behöver betydligt mindre uppbyggnad än en bilyta, och en offert som räknar bilstandard på en gångbana är onödigt dyr. Frågan är dock om ett servicefordon någon gång ska kunna köra där – och blir svaret ja är det bilstandard som gäller.